Mjölby-Mantorps Biodlarförening har äran att husa Östergötlands Biodlardistrikts museum i våra lokaler i Klastorp!
Museets samling består av ett flertal olika kupor från olika tidsepoker. Även rökpustar, slungor och vaxsmältare ingår i samlingen. Bland annat finns den första ”Östgötakupan” i samlingen!
Museet fick sin start när Östergötlands Biodlardistrikt annonserade om önskemål av insamling av biodlarutrustning på 1980-talet. Projektet gick bra och många fina exemplar kom in. Utställningen var uppställd och visades på guidade turer i Gamla Linköping. På 2000-talet bestämdes det att biodlingsdelen skulle tas bort från turen och utrustningen förflyttades till en vind och lokalen fick ge plats till ett cykelförråd…
Detta tyckte föreningens bigårdsföreståndare Tomas Kindell var synd, så med distriktets godkännande förflyttades museiföremålen till Klastorp i Mjölby!
Historia
Östgötalagen är en medeltida landskapslag för Östergötland som uppkom ca år 1290. De bevarade ”uppteckningarna anknyter till lagmannens muntliga föredrag”. Det är högst troligt att denna har äldre förlagor. Östgötalagen nämner bland annat biodling och Bistockar, som var urholkade timmerstockar och föregångare till halmkuporna. Biodling har alltså varit förekommande i Östergötland sedan lång tid tillbaka.
I Sverige ska vi ha använt oss av Bistockar länge, men det finns arkeologiska fynd från germanska och saxiska områden där flätade bikupor av halm har hittats. De båda olika områdena var båda aktiva 100–500 år e.Kr. Det var först i slutet av 1600-talet/början 1700-talet halmkuporna började ta över i Sverige. Halmkupan flätades av slagtröskad råghalm, och bands sedan ihop med bland annat granrötter. Formen såg ut som en kupol.
De äldre varianterna av halmkupor var äggformade på toppen. Det togs fram konformade tak till kuporna för att skydda dem bättre mot vädret. Allt eftersom utvecklingen gick framåt, började man bygga på en skattlåda av trä, på toppen av kupolen som då utformades mer platt på toppen (eller på botten, översättslåda eller undersättslåda). Det gjorde att man kom helt bort ifrån behovet att döda bina för att komma åt honungen som man innan varit tvungen att göra. Hushållningssällskapet var delaktigt i att ta fram beslutet att stoppa ”bislakten”.
Samuel Linnaeus (bror till Carl von Linné) gav ut en bok om biskötsel år 1768 och tog i samband med det fram en ny halmkupa, Kranskupan som kunde byggas på med nya halmkransar när bisamhället växte, vilket också minskade binas benägenhet att svärma.
Tidigt 1800-tal började ramkupan byggas ute på gårdarna i södra Sverige. År 1851 ”uppfann” amerikanen Lorenzo Langstroth den moderna ramkupan med framräknade mått baserad på begreppet ”bigång”. Vilket är det exakta avstånd mellan ramarna så bina inte bygger fast vaxet. Även Ukrainaren Petro Prokopovitj var delaktig i att ta fram de lösa ramarna, som var ihopsatta av trälister. Även den tysk-polska prästen Johann Dzierzon var inblandad i framtagningen till den moderna kupan, genom att arbeta fram bärlister för fyrkantsramarna.
I Sverige tog det fram till slutet av 1800-talet innan man började anamma kunskaperna om de nya utvecklade finesserna för träkupan, som gjorde arbetet med inspektion och skattning mer lättjobbat.
En av de som främjade utvecklingen starkt särskilt i Östergötland var P.A. Johansson som på 1870-talet utvecklade en trågkupa. Under en utställning i Stockholm fick kupan namnet Östgötakupan. Kupan kom att bli en starkt bidragande faktor till övergången från halm/delvis halm till kupor av trä för många biodlare i Östergötland. I kupans väggar gick det att öppna upp och sätta ytterligare ramar på plats, för att bredda ännu mer om behovet fanns, för ett växande samhälle. Det fanns även möjlighet att avgränsa så att en drottningodling kunde ske inuti kupan. Skulle behovet av en ny drottning inte behövas under sommaren så kunde det nya samhället övervintra ovanför originalsamhället och ta del av dess värme.
År 1856 uppfanns den första honungsslungan. Innan hade man hängt upp vaxkakorna i linneduk och låtit honungen rinna ur vid en varm vedspis, för att sedan pressat ut kvarvarande honung från vaxkakorna och avslutningsvis vattna ur den allra sista honungen. I och med att arbetet för att få fram honung blev mer effektivt så blev det enklare att öka sin produktion.
Under samma tidsperiod, 1890-talet, skedde den stora ”sockerbruksboomen”. Förädlingen av sockerbetor hade utvecklats för svenskt klimat och över 100 sockerbruk och saftstationer öppnades runt om i landet. Detta gjorde att produktionen av honung och dess betydelse som sötningsmedel minskade drastiskt.
År 1920 blev det en sammanslagning av lokala föreningar och Sveriges Biodlares Riksförbund bildades. Riksförbundet skapades för att utveckla biodlingen, Sprida kunskap och förbättra villkoren för Sveriges biodlare.
Utvecklingen av ramkupan slutade dock inte utan har fortsatt. Trågkupan, bl.a. kallad Smålandskupan, blev populär genom sina isolerade väggar och flyttbar bakvägg där utrymmet för bina kunde minskas eller ökas beroende av behov. Därefter blev uppstaplingskupor (vandringskupor) populära. I stället för att arbeta i sidled så staplar man skattlådor på varandra på höjden. Det blev mer tidseffektivt.
Under 2000-talet har kupor av frigolit/EPS ersatt många tunga träkupor. De har också fungerat bra för isolering mot både kyla och värme. Utveckling av hur en bikupa ska se ut är ständigt under utveckling för aktiva biodlare. Målet att göra arbetet lättare och mer ergonomiskt för biodlaren, samt att skapa en hälsosam miljö i kupan som blir så gynnsam som möjligt för bina, är något som alltid är aktuellt!
Idag använder vi våra honungsbin till mer än bara honungsproduktion. Det finns ett stort fokus på binas roll som pollinatörer för jordbruket och den biologisk mångfalden!
Vill du veta mer om historiska bikupor och biodling!? Varmt välkommen att besöka oss och museet i Mjölby!
Kontakt för frågor och guidning av museet görs till Tomas Kindell tel: 073-076 29 50.
